Via Internet har jag funnit det jag söker, en vecka i det natursköna Sierra Nevada. Uppgift om ridvana, ålder, vikt och längd måste anges vid bokningstillfället. När jag en tid senare står på stallbacken tillsammans med Dallas Love i Capileira, strax norr om Bubión och lyssnar på hennes information om Cervantes, min fyrbenta vän under de kommande sex dagarna, så känner jag en enorm tillfredsställelse. Dallas guidar den niohövdade gruppen genom det bedövande vackra landskapet. Hennes hästar består till stor del av andalusier, av korsningar andalusier-araber men också av en och annan Lusitano, alla inridna och tränade av henne själv. Under denna första etapp får jag tillfälle att pröva Cervantes i alla tre gångarter och finner att allt stämmer. Perfekt!

Förmiddagens ritt går på mjuka stigar genom tysta tallskogar och genom kastanjelundar ­ här lär jag mig något nytt. Hästar älskar äkta kastanjer, och jag plockar fickorna fulla medan vi passerar under trädens dignande grenar. Cervantes tycks vara väl medveten om vad jag har i mina gömmor, och han vänder sig oavbrutet om i väntan på påfyllning till dess mitt lager är tomt. Vi rider vidare på vältrampade kreatursstigar som förenar de mindre byarna i området.

Lunch i det fria
Lunchen denna första dag intas på ett värdshus i Pórtugos, me-dan under resten av turen gäller picknick i det fria. Detta avbrott under tidiga eftermiddagen är en veritabel höjdpunkt. Dallas har en makalös rutin att på kort tid trolla fram en fantastisk picknick. Här fattas absolut in-genting för hungriga och törstiga själar! Hästarna sadlas av och får sedan gå lösa omkring oss under siestan. I denna atmosfär beter de sig som hundar. De lystrar till Dallas röst och känner hennes kroppsspråk, vet vad som är tillåtet och vad som inte går för sig! Somliga tyr sig demonstrativt till henne och tar gärna emot rester från lunchen, andra koncentrerar sig på att beta eller i bästa fall hänge sig åt ekollonen på marken. Ekollon är för somliga hästar en högt uppskattad delikatess medan det för andra är en ren katastrof för deras matsmältning!

Naturens toner
Senare delen av dagen rider vi högt uppe i helt obebodda områden. Höstluften är klar. Vi passerar på avstånd stora fårhjordar. Endast ledarfårens skällor hörs lite varstans omkring oss. Ur intet dyker en fåraherde upp tillsammans med sin hund. Annars är stillheten och tystnaden här uppe nästan gastkramande. Jag glömmer att vi är flera i gruppen och sjunker in i en tyst monolog. Detta tillstånd måste väl vara en bra medicin för stressade människor. För mig är det något helt annat, tacksamhet inför vad hela denna enkla tillvaro har att erbjuda. Det behövs inte mer än så.

Genuina byar
Senare på eftermiddagen dyker Trevélez upp framför oss, denna Spaniens högst belägna by och vida känd för sina lufttorkade skinkor. Hela byn lyser bländande vit i den tidiga kvällssolen och förefaller vara fastklistrad på bergssluttningen. Den skiljer sig knappast från andra byar i området med sina vitkalkade hus, men ändock är den så typisk för just denna del av Andalusien.

I gåsmarsch leder vi hästarna genom byn på branta och smala gränder, somliga inte bredare än några meter. Hovklappret ekar mellan husväggarna. Byinvånarna tittar ut bakom draperier och små fönster och ler igenkännande mot oss ­ här passerar Dallas nämligen varannan vecka under vår- och höstmånaderna. Vi närmar oss hjärtat av byn, det råder stor aktivitet. Mulåsnor på väg hem efter fullgjort dagsverke, fullastade med sädessäckar, hö eller potatis, pressar sig med viss svårighet förbi oss i de smala gränderna. De har bråttom hem ­ det är helgdagsafton.

Gott om djur
Utrymmena för husdjuren ligger ofta i gatuplanet till familjens hus. Där samsas mulåsnor, åsnor och ibland enstaka hästar med familjens övriga husdjur, får, getter, höns och hundar. Vi stannar länge vid en av de många brunnarna i byn på väg till dagens slutmål, stallet. Ljudet av det friska och klara källvattnet som sköljer ner i hästarnas törstiga strupar känns avslappande. Väl framme vid sitt nattkvarter befrias de från tränsar, sadlar och sadelväskor.

Själva tar vi oss till vårt värdshus för natten. Dit har vårt bagage transporterats från Bubión. Denna transportrutin under resten av veckan känns minst sagt luxuös! Tänk att bara behöva ta med sig just det nödvändigaste för ridturen under dagen! Resten ser vi först vid ankomsten till respektive övernattningsställe. Vid kvällens gemensamma middag några timmar senare rör sig samtalet givetvis kring dagens olika upplevelser och hur morgondagens program kommer att se ut. Det blir sent, och tröttheten gör sig oundvikligen bemärkt hos oss alla. Omtumlad av alla intryck drar jag mig och somnar på nolltid i en bekväm och skön säng.

Månghundraåriga leder
Följande dag efter frukost rider vi mot Bérchules på gamla romerska och moriska vandringsleder, numera av spanska staten delvis markerade även för fotvandrare. Stigarna är ibland så smala och kan på vissa sträckor vara så svårframkomliga, att avstigning rekommenderas. Man går då till fots med sin häst ba-kom sig på långa tyglar. På detta sätt ges hästen full frihet att själv välja sina steg i extremt steniga partier. Hästarna är vana vid detta tillvägagångssätt och håller ett invant avstånd mellan sig och ryttaren. De beter sig i terrängen som bergsgetter. Man upplever till exempel mycket sällan att en häst snubblar. De är oerhört lugna och vana och synnerligen väl lämpade för denna sorts aktivitet. Här och var plockar jag fickorna fulla med väldoftande skott av rosmarin eller timjan.

Morernas terrassodlingar vittnar om att bevattningssystemen till stor del fortfarande är intakta. Enda sättet för dagens bonde i dessa trakter att komma åt och bruka de högt belägna och mycket avlägsna områdena är med mulåsnor. Åkrarna utanför bergsbyarna brukas i stort sett likadant nu som under morernas tid. Här råder ingen stress, tiden tycks stå stilla. Historiens vingslag gör sig märkbara!

Vi rider nu söderut mot Cá-diar och stannar två nätter på det pittoreska Hotel Alqueria de Morayma några kilometer utanför byn. Härifrån gör vi dagsturer i områden dit en bilburen turist aldrig skulle hitta. Näst sista dagen på denna mångfacetterade ridtur går västerut mot Torvizcón, ett av de stora uppsamlingsställena för mandelskörden under höstmånaderna. Och så kommer det oundvikliga ­ sista dagen på denna dröm ­ tillbaka mot Bubión, längs uttorkade flodbäddar, upp och ned genom höga bergspartier, på väg “hem”. Ena stunden njuter jag av långa galopper på sköna skogsstigar högt uppe i vindpinade pinjeskogar, andra stunden på sandiga stigar utmed en uttorkad flodbädd. Det förefaller mig som om jag verkligen befinner mig i Edens lustgård, bland mandelträd och i olivlundar.

Distans till vardagen
Sierra Nevadas sydsluttningar är majestätiskt vackra, antingen man väljer de alpina lederna i Alpujarras eller de något lägre belägna stigarna i Contraviesa-regionen. Att uppleva landskapet till häst ­ från parkettplats ­ är en veritabel lisa för själen. Vardagens trivialiteter känns fjärran, och man låter sig lätt slukas upp av landskapets skönhet.

En ridvecka som denna är sannerligen en fantastisk upplevelse för ryttare i alla åldrar. Under de senaste femton åren har ridentusiaster från när och fjärran upplevt oförglömliga turer med Dallas.